Sveriges Radio (SR)

Sveriges Radio (SR) startade sin verksamhet den 1 januari 1925 vilket var några månader före Danmark men tre år efter Storbritannien. Starten skedde efter en period av experimentartade sändningar i regi av lokala radioklubbar som tidigt förstod radions potential som massmedium. För andra representerade den nya radiotekniken något mer hotfullt. Pressen ville inte förlora sitt annons- och nyhetsmonopol. Kyrkor, teatrar och folkrörelser oroades av att förlora besökare om människor i stället stannade hemma vid radion. En annan risk som diskuterades var att radiotekniken skulle kunna användas för politisk uppvigling om den kom i fel händer. För andra var radio en kraft att använda för att skapa nationell gemenskap och modernisera och (folk)bilda Sverige (Löfgren 1990, Elgemyr 1995).

Mot denna bakgrund debatterade riksdagen hur den nya teknologin skulle organiseras och finansieras. Klart var att staten skulle stå för utbyggnad av det med tiden nationellt täckande sändningsnäten. Frågan var vilket bolag som skulle få sändningsrätten. Bland intressenterna fanns kommersiella företagskonsortier som ville utveckla lokal och/eller nationell annonsfinansierad radio med USA som förebild. Riksdagen beslutade att radio skulle drivas i “allmänhetens tjänst” (public service) och i enlighet med den brittiska BBC-modellen. Ensam sändningsrätt för “rundradion” (broadcasting) i Sverige gavs till AB Radiotjänst. I bolagets styrelse satt representanter för huvudintressenterna bakom uppbyggnaden av svensk radio: staten (stod för sändningsnätet och sändningstillståndet), radioindustrin (tillverkade mottagare), pressen (ansvarade för nyhetssändningar) (Elgemyr 1995).

För att tillmötesgå pressen beslutades det att dagsnyheter skulle levereras av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) som skulle sända dagsnyheter en gång per kväll. Det tillsattes också ett programråd med representanter för det kulturella Sverige, och de hade i uppgift att följa verksamheten och tillse att programmen höll god standard. Utbudet begränsades till några timmar på eftermiddagarna och kvällarna samt vissa helgtider. Sändningarna bestod till stor del av föredrag, klassisk musik och gudstjänster men omfattade även barnprogram, radiogymnastik och vissa sportsändningar (Hadenius 1998).

Överlag låg betoningen mer på talat innehåll av upplysande och uppfostrande slag snarare än på underhållning och musik. Tonläget var paternalistiskt (fostrande) och nationalistisk och tog utgångspunkt i en akademisk elit snarare än i de folkliga lagren – i ett land där merparten av befolkningen bodde på landsbygden och var sysselsatt med jordbruk, fiske, skog eller industri och hade endast några få år i skolan (Löfgren 1990). Den musik Radiotjänst spelade var främst klassisk medan populärmusik som dragspel och jazz var bannlyst. Det etablerades också ett estetiskt ideal, att musik i radio helst skulle framföras live och inte på grammofonskiva, som kom att stå sig fram till 1960-talet och gjorde att Radiotjänst kom att anställa ett antal olika repertoarorkestrar (Björnberg 1998).

Under de första åren bestod Radiotjänsts personal av en liten grupp (män) med teknisk eller akademisk bakgrund som mer fungerade som tjänstemän än som självständiga journalister (Engblom 1998). Den sammanlagda lyssnarkåren var inte större än att en morgontidning som 1928 anordnade den första lyssnarundersökningen någonsin, valde att ställa sina frågor om lyssnarpreferenser till samtliga de 150.000 personer som fanns registrerade som innehavare av en radiomottagare (Höijer 1998).

Under 1930-talet skedde sedan en snabb ökning av sändningstiden. 1933 var Radiotjänst sändningar upp i åtta timmar per dag. I och med detta rationaliserades och professionaliserades också produktionen och den organiserades i avdelningar och sektioner med ansvar för en viss del av utbudet: föredrag, teater, musik etc. I och med detta ökade medvetenheten om radions mediala egenart och genomslag. Man diskuterade programmens “radiomässighet” och nya genrer utvecklades. Ett exempel på detta var radioreportaget. Att höra en reporter som med mikrofon i handen beskrev platser och situationer, mötte vardagsmänniskor och mindre bemedlade runt om i landet och lät dem “tala i etern” var något helt nytt och en kontrast till de ofta högstämda och manusbundna röster som hördes från Radiotjänst högkvarter i huvudstaden Stockholm (Thurén 1997). Ett visst mått av frigörelse från staten kunde också skönjas. Ett tecken på detta var när Radiotjänst för första gången anordnade valdebatt 1934. Ett annat när Radiotjänst eget kommenterande nyhetsprogrammet Dagens Eko startades 1937 som komplement till de dagliga nyheterna från Tidningarnas Telegrambyrå (TT) (Hadenius 1998). Antalet mottagare och därmed lyssnare ökade också kraftigt. I slutet av 1930-talet hade en majoritet av alla hushåll i Sverige en radiomottagare och under Andra världskriget ökade radions betydelse som forum för nationell gemenskap ännu mer (Löfgren 1990).

1950-talet har av många beskrivits som radions storhetstid och vid detta laget var radion en given ingrediens i den svenska vardagen. Människor lyssnade och umgicks kring radion som nu sände stor del av dygnet (dock ej nattetid). Programfloran utvidgades och medvetenheten om olika lyssnargruppers intressen och behöv ökade. I detta intog Radiounderhållningen en central plats med många populära program som stora delar av befolkningen samlades kring (Sjögren 1997). Vidare bryts TT:s tidigare monopol på daglig nyhetsrapportering när radion 1955 fick sin första egna nyhetsredaktion Dagens Eko (än idag ett flaggskepp inom public service). Flera av radions medarbetare rörde sig över genrespektrat (sport, nyheter, underhållning, barnprogram etc.). Några av dem blev nationella ikoner som Sven Jerring (sportsreportager) (1895-1979). Andra som också tog steget över till TV blev ett slags kändisar som Jerrings arvtagare Lennart Hyland (1919-1993) med talkshowet ‘Hylands Hörna’.

Inför starten av TV-sändningarna 1955/56 fanns det återigen de som ansåg att det nya mediet borde vara annonsfinansierad och skötas av något annat bolag än Radiotjänst. I stället döptes Radiotjänst om till Sveriges Radio och fick ansvaret även för TV.

På bara några år kom TV att ta över stora delar av radions tidigare kvällspublik. Ett sätt för radion att hantera konkurrensen från TV var att utöka antalet radiokanaler. En andra rikssänd kanal (P2) startades 1955, och mellan 1962 och 1966 byggdes en tredje främst populärkulturell och ungdomsinriktad kanal (P3) ut. P3 var därtill ett sätt att möta konkurrensen från pirat-radiostationer som sände populärmusik från fartyg som låg utmed de svenska (och danska) kusterna (Forsman 2000).

1960- och 70-talet är starka “TV-decennier”. När TV-systemet 1969 byggdes ut med ytterligare en kanal (TV2) gjordes det många satsningar på journalistiska genrer och unga, nyutexaminerade journalister från högskolan kom till TV2. Resultatet blev många gånger dokumentärer, debatter och “samhällstillvänd” journalistisk som på ett maktkritiskt och ibland omdebatterat sätt problematiserade samtiden. Under denna expansiva tid fick Sveriges Radio också en egen avdelning för publik-och programforskning (PUB), och PUB-forskarna presenterade inte bara lyssnarstatistik utan gjorde även specialstudier av publikens preferenser och olikartade förutsättningar i förhållande till radio och TV (Höijer 1998).

I TV-eran satsa radion på tider då TV inte sände och på sådant utbud som TV klarade mindre bra, exempelvis på musiksidan. Under 1960- och 70-talen etablerades en rad nya format för att spela skivor såsom hitlistor och önskeprogram. En grupp som radion satsade mycket på var ungdomen och en (mycket inflytelserik) ungdomsredaktion skapades (Forsman 2000). Ett annat område där radions egenart och självständighet ökade, var på nyhetsområdet där journalistiken blev mer maktkritisk (Hadenius 1998). Ytterligare ett område där radion fortsatte utveckla sin egenart och popularitet var sportradio (Dahlen 1999). Radions plats i vardagen och sättet att lyssna på radio förändrades också (från primär till sekundär aktivitet) i och med att transistorteknik och bärbara (batteridrivna) radioapparater gjorde det möjligt att ha radion på som bakgrund till allsköns vardagliga aktiviteter. Eller att lyssna på radio i bilen eller i sommarstugan.

På ett strukturellt och mediepolitiskt plan hade det sedan länge funnits en diskussion om att decentralisera makten över produktionen för att få in mer regionala och lokala sändningar (Rahbeck 2001). Efter år av utredningar och noggrant kartlagda provsändningar sjösattes 1977 det som i Sverige kallas lokalradio men som i praktiken består av länsvisa, regionala sändningar. I samband med lokalradions start gjordes Sveriges Radio om och gick från programproducerande bolag till moderbolag för fyra programproducerande dotterbolag: Sveriges Riksradio (RR), Sveriges Lokalradio AB (LRAB), Sveriges Utbildningsradio (UR) och Sveriges Television (SVT).

Lokalradiobolaget LRAB kom att omfatta 25 stationer och lokalradions sändningar blev snabbt oerhört populära. En förklaring till framgångarna var att lokalradion sände i dagliga “fönster” i P3 som var den riksradiokanal som hade flest lyssnare. På detta sätt ökade både lokalradions och P3:s publik. Genom lokalradion fick lyssnarna tillgång till lokala nyheter, väder, trafikrapporter och mycket annat. Till en början hade de lokala stationerna en stark betoning på lokal och regional kultur och musik (folkmusik, dialekter, publikmedverkan etc.) och delvis olikartade tablåer, tilltal och formatering. Sålunda kunde de lokala stationerna spänna över allt från USA-influerad flödesradio för unga till vänsterorienterad maktsatir eller maratonsändningar från kommunfullmäktige. Till lokalradion kom många unga, nyutexaminerade och inte sällan vänsterorienterade journalister som i linje med den tidens ideal ville göra decentraliserad, maktkritisk och lyssnarnära radio med vardagligt tilltal. En annan viktig del av den tidiga lokalradion var det som kallades “Allemansradio”. Själva konceptet kom från dansk radio och byggde på en demokratiserande och decentraliserande tanke om att alla borde ges möjlighet att göra egna radioprogram­ (Lokal- og nærradio).

Allemansradio sändes både inom ramen för lokalradion vanliga utbud och över extrasändare med mer begränsad räckvidd, ibland ned på kvartersnivå. De flesta lokalradiostationerna hade verksamhet med Allemansradio men när lokalradion gick ut i egen kanal (FM4) 1986 upphörde verksamheten. Väl i egen kanal ökade lokalradions sändningstid flerfalt vilket gjorde att utbudet gavs en ny karaktär. Inspirationen hämtades från brittisk kommersiell lokalradio och resultatet blev flödessändningar med radiopratare, mycket musik och telefonsamtal från lyssnare. Här lade lokalradion grunden för i den typ av “sällskapsradio” som idag är allmänt spridd. Riksradion utvecklade också specifika modeller för sina sändningar och arbetade bland annat med blocktänkande, bland annat för att foga in lokalradions sändningar. och kanal- och målgruppsprofilering av de tre rikskanalerna (P1, P2, P3). Under senare delen av 1980-talet och framförallt efter det att Riksradion och Lokalradion hade förts samman 1993 kom både riks- och lokalradiosändningarna att övergå alltmer till flödesradio (Forsman 2010, 2011).

Frågan om monopolet på etermedieområdet hade diskuterats återkommande allt sedan radions start 1925. Införandet av TV2 och sedan lokalradio 1977 var försök att skapa “inre konkurrens” inom public service-systemet då LRAB och RR. Ett symboliskt sett viktigare steg mot avreglering var när den första borgerliga regeringen på över 40 år 1979 införde närradio (community radio) i föreningslivets regi (Närradio (Sverige)).

När Sverige ånyo fick en borgerlig regering 1991 tog denna ytterligare avreglerande, omreglerande beslut. 1991 öppnades det svenska medielandskapet för svensk kommersiell TV och TV4 vann koncessionen.för marksänd kommersiell TV.

På radiosidan auktionerades tillstånd för lokal privat radio (PLR) ut 1993 och till en början fanns det olika lokala stationer med delvis olika format i fråga om musikval och uppläggning men en liten annonsmarknad med låga priser, höga avgifter för sändningsrätten och liten publik ledde till konkurser och uppköp och därmed till koncentration till några få semi-nationella nätverk som sände syndikerad musikradio i strikta format. Detta är den modell som gäller än idag då två ägare (MTG och SBS) dominerar den svenska marknaden för privat-FM-radio fullständigt.

I och med kommersialiseringen förändrades läget för hela public service. Koncernen Sverige Radio och dess fyra dotterbolag lades ned. I stället skapades i 1993 tre nya public service-bolag. Sveriges Radio (SR) fick nu stå för en sammanslagning av Lokalradion och Riksradion. Till detta kom Sveriges Television (SVT) och Utbildningsradion (UR). Detta är den företagsmodell som gäller än idag (2016).

Samtliga de tre public service-bolagen verkar “i allmänhetens tjänst” vilket innebär att programproduktionen ska vara oberoende och självständigt i förhållande till statliga, ekonomiska, politiska intressen. Utbudet finansieras av årliga licenser (fn. omkring 2200 SEK per år) som alla svenska hushåll i praktiken förväntas betala. Saklighet, opartiskhet, mångfald är några av de honnörsord som ofta används för att beskriva verksamheten.

Grundläggande för public service-modellen allt sedan radions start har varit att sändningarna utgår från det av riksdagen beslutade sändningstillståndet. Den senaste avtalsperioden sträcker sig över sex år (2014-2019) medan de ekonomiska ramarna anges årsvis. I sändningstillstånden för dagens tre public service-bolag SR, SVT och UR specificeras deras public service-uppdrag i fråga om distribution, utbud och publiker. Gemensamt för alla tre bolagen är kravet på att distribuera utbudet över olika plattformar och att erbjuda både breda och smala program inom ett stort genrespektra. På detta sätt ska alla medborgare i riket kunna erbjudas något av intresse och värde. Det är ett uppdrag som fortfarande kan beskrivas med de tre ord som användes redan i radions barndom för att ange det brittiska BBS:s public service-uppdrag: informera, utbilda, underhålla.

I public service-uppdraget ingår även ansvar för kulturell kvalitet och för det svenska språket. Utbudet ska också omfatta minoritetsspråksprogram, särskilda program för barn och hänsyn till funktionsnedsatta. Sändningstillstånden är knutna till radio och tv-lagen och yttrandefrihetslagen, som er en Sveriges fyra grundlagar. Det finns ingen extern förhandsgranskning av utbudet men i efterhand kan allmänheten anmäla program,som anses bryta mot radio och tv-lagen och sändningstillståndet till Granskningsnämnden, som är en del av myndigheten Radio och TV-verket, och få dem prövade (och ev. fällda) i frågor gällande bl.a. opartiskhet, saklighet, produktplacering och sponsring (Radio- og tv-nævnet i Danmark, Medietilsynet i Norge).

Sammantaget gör detta public service till en unik och kanske lite “gammaldags” konstruktion i dagens alltmer kommersialiserade och globaliserade medielandskapet där public service-företagen konkurrerar på samma marknader – undantaget annonsmarknaden- som de kommersiella aktörer i fråga om publik, program, personal och varumärkesskapande (Forsman 2011). Fortfarande lockar lokalradion i sin kanal P4 en stor om än åldrande lyssnarskara och vissa TV-evenemang som Melodifestivalen eller tävlingsprogram, stora sportsändningar och dramaproduktioner kan ännu dra miljonpublik i knivskarp konkurrens från andra kanaler och nya medieformer.

En av de största frågorna för public service idag och framöver handlar om distribution och relevans i mötet med nya mediegenerationer (Bolin 2014) vars medieanvändning präglas av individualisering och differentiering, och där tablåbunden tv- och radio minskar i betydelse medan vikten av mobil mottagning och utbud som är tillgängligt on-demand samt möjligheter till eget deltagande och skapande ökar (Jenkins 2006, Ratto & Boler 2014). Dessa aspekter av distribution och användning avsedda för “det uppkopplade jaget” (Turkle 2011) hänger ihop med frågan om att betala licens för något jag själv kanske inte tar del av i så stor utsträckning men som jag ändå uppfattar vara en omistlig samhällsfunktion “i allmänhetens tjänst”.

(2016)

 

Forfatter Michael Forsman
Supplerende læsning

Turkle 2011

Reference

Björnberg, Alf (1998). Skval och harmoni: Musik i radio och Tv 1925¬-1995. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Bolin, Göran (2014). “Media Generations: Objective and subjective media landscapes and nostalgia among generations of media users.” Participations. Journal of Audience & Reception Studies, 11 (2), s. 108-131

Dahlen, Peter (1999). Från Vasaloppet till Sportextra. Radiosportens etablering och förgrening 1925-1995. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Elgemyr, Göran (1995). Radion i strama tyglar. Om Radiotjänsts tillblivelse, teknik och ekonomi 1922-1957. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Engblom, Lars-Åke (1998). Radio- och TV-folket. Rekryteringen av programmedarbetare till radions och televisionen i Sverige 1925-1995. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Forsman, Michael (2000). Från klubbrum till medielabyrint. Ungdomsprogram i radio och tv 1925-1993. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Forsman, Michael (2010). Lokal radio i konkurrens 1975-2010. Stockholm: Ekerlid

Forsman, Michael (2011). Lokalradio och kommersiell radio 1975-2010. En mediehistorisk studie av produktion och konkurrens. Stockholm: Stockholms universitet [Disputats]

Hadenius, Stig (1998). Kampen om monopolet. Sveriges radio och Tv under 1900-talet. Stockholm: Prisma

Höijer, Birgitta (1998). Det hörde vi allihop! Etermedierna och publiken under 1900-talet. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Jenkins, Henry (2006). Fans, bloggers, and gamers: exploring participatory culture. New York: New York University Press

Löfgren, Orvar (1990). “Medierna i nationsbygget. Hur press, radio och TV gjort Sverige svenskt.” I: Hannerz, Ulf & Dahlgren, Peter (red.). Medier och kulturer. Stockholm: Carlssons

Rahbeck. Per (2001). Återupptäckten av provinsen. Regional radio från 1920-tal till 1970-tal. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Ratto, Matt & Boler, Megan (2014). DIY citizenship: critical making and social media. Cambridge, Mass.: The MIT Press

Sjögren, Olle (1997). Den goda underhållningen. Nöjesgenres och artister i Sveriges radio och TV 1945¬-1995. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Thurén, Torsten (1997). Medier i blåsväder. Den svenska radion och televisionen som samhällsbevarare och samhällskritiker. Stockholm: Stiftelsen etermedierna i Sverige

Turkle, Sherry (2011). Alone together: why we expect more from technology and less from each other. New York: Basic