Närradio (Sverige)

Närradio kallas i Sverige den form av lokal radio som sänds över små sändningsområden och som har en lägre sändarstyrka än andra lokala radiosändningar. Tillstånden för att sända är gratis men ges endast till föreningar. Hanteringen och tillsynen av sändningstillstånden sköts av Myndigheten för radio- och TV. I huvudsak är sändningarna i den svenska närradion icke-kommersiella även om reklam och sponsring är tillåtet. Religiösa sammanslutningar innehar en fjärdedel av alla sändningstillstånd i närradion och är därmed den största aktören men även politiska partier samt kultur- och invandrarföreningar är vanligt förekommande. Det är möjligt att driva föreningar enbart i syfte att sända radio och sådana föreningar innehar en femtedel av alla sändningstillstånd. Närradion har få lyssnare. Undersökningar visar att mellan 70 % och 80 % av den svenska befolkningen aldrig lyssnar på närradio och enligt de mätningar som genomförs av undersökningsföretaget Sifo lyssnar endast mellan 2 % och 3 % av befolkningen (9-79 år) på närradio under ett genomsnittligt dygn.

Närradion startade i Sverige år 1979, i början bedrevs den som en försöksverksamhet och kom att permanentas först i mitten av 1980-talet. Dess tillkomst skedde på initiativ av den borgerliga regering som tillträtt år 1976, och som därmed brutit ett 44 år långt socialdemokratiskt maktinnehav (Engblom & Wormbs 2007). Närradion i Sverige organiserades på ett tämligen unikt sätt som en föreningsradio, och bakom denna föreningsbaserade medieform stod kulturministern och folkpartisten Jan-Erik Wikström, som själv var engagerad inom Svenska Missionskyrkan. Även Gunnar Hallingberg, svensk medieforskare och under en period ordförande för Kyrkornas Medieinstitut (KMI), spelade en central roll i närradions tillkomst. Det kyrkliga intresset för- och inflytandet inom närradion har således varit av betydelse ända från starten.

Flera andra faktorer kan också förklara närradions införande i Sverige. För det första var det en tydligt höger-vänster-fråga och politisk profil- och principfråga för Folkpartiet Liberalerna som länge vurmat för att bryta det monopol som Sveriges Radio haft sedan radion infördes i full skala år 1925 (Hallingberg 1992, Nord 2008, Djerf-Pieer & Ekström, Nordicom 2013). För det andra sågs det som ett första steg mot införande av regelrätt kommersiell radio, en ambition som hade stöd såväl inom högerpartiet Moderaterna men också från starka intresseorganisationer som Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) (Forsman 2010). För det tredje fanns vid denna tid en allmän tendens till decentralisering i samhället och en vurm för lokala och regionala frågor: närradion låg med andra ord rätt i tiden. Idéer om att decentralisera medierna hade på många sätt sin grund i den kritiska och radikala medieteori för vilken Hans-Magnus Enzensberger (1970) kanhända är den mest kända företrädaren. Men liknande tankar vann också genklang inom andra och mer borgerliga kretsar. Decentralisering drevs t.ex. starkt av Centerpartiet som under 1970-talet var Sveriges största borgerliga parti. Under samma decennium startade också ett stort antal piratradiosändningar i Sverige. Ofta bedrevs de av unga och tekniskt intresserade män som opponerade sig mot vad man uppfattade som ett ”socialdemokratisk monopolsamhälle” och innehållet i sådana sändningar var ibland tydligt högerpolitiskt, även om det oftast huvudsakligen bestod av populärmusik. Det fanns också vid denna tid en rad indikationer på en framtid präglad av en mer differentierad och individualiserad medieanvändning då fenomen som satellit-TV och kassett- och videobandspelare börjat förändra medielandskapet. I detta sammanhang framhölls ofta de lokala mediernas och då inte minst lokalradions betydelse. Småskalighet och decentralisering var således generella och av många omhuldade ideal som vid denna tid kunde förena krafter från såväl politisk höger som från politisk vänster. Det är också värt att nämna att lokal radio och så kallad ”community radio” startade på en rad platser runt om i världen just vid denna tid. De olika initiativen hämtade med största sannolikhet inspiration från varandra samtidigt som teknisk utveckling, t.ex. inom studio- och ljudteknik, bidragit till att öka möjligheterna för att starta denna typ av småskaliga sändningar (Forsman 2010). Fokus på det lokala var således en internationell trend.

Den ursprungliga tanken med närradion var att bredda tillgången till etermedierna och att andra än professionella journalister skulle få större kontroll över programproduktion och innehåll. Medborgarna, organiserade genom föreningar, skulle få en utökad möjlighet att sprida sina budskap och åsikter. Till skillnad från lokalradio och nationell public service omfattades därmed inte närradioen av bestämmelser om saklighet och opartiskhet. Närradion skulle också, eftersom sändningsområdena gjordes mycket små, kunna sprida lokal information och ge utrymme åt lokala politiska diskussioner, t.ex. genom telefonväkterier och på så sätt bidra till att stärka den lokala demokratin. Redan från början blev dock inslaget av angloamerikansk populärmusik stort. Närradioföreningar med kopplingar till universitet och studentliv, som t.ex. Radio SUS i Stockholm och Radio AF i Lund blev betydelsefulla aktörer som med ett ungdomligt och modernt tilltal och med en hög andel samtida populärmusik lockade unga lyssnare.

Vid mitten av 1980-talet började Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) att på allvar intressera sig för närradion. SAF hade redan under 1970-talet inlett ett intensivt opinionsbildande arbete för att öka de marknadsekonomiska inslagen i den svenska blandekonomin och för att bryta vad man upplevde som Socialdemokraternas och den fackliga Landsorganisationens dominans över idédebatten. Under 1980-talet arbetade SAF intensivt, tillsammans med Moderata Ungdomsförbundet (MUF) och en rad andra organisationer för att skapa opinion för vad man kallade ”fri radio”, dvs. införandet av kommersiella sändningar. Som ett led i detta arbete finansierade SAF, under namnet Radio City, omfattande och för tiden relativt professionella musikradiosändningar i närradion på olika platser i Sverige (men framförallt över storstadsområdena). Sådana musikradiosändningar blev i vissa fall mycket populära bland publiken, men upphörde i huvudsak i och med att privat reklamfinansierad lokalradio infördes i Sverige år 1993 (Stiernstedt 2013).

Under 1990-talet förändrades närradion på nytt. Andelen renodlade radioföreningar och musikradiosändningar minskade. Ökade gjorde dock sändningar på annat språk än svenska. Invandrarföreningar har kommit att bli ett allt vanligare inslag i närradion som därmed också blivit en kraft för debatt, kultur och information inom en rad områden på olika invandrargruppers egna språk, något som anses vara viktigt för integration och välbefinnande (Bengtsson 2003).

Sedan millennieskiftet står närradion inför nya utmaningar. Teknisk utveckling, som t.ex. möjligheten att distribuera podcasts har gjort det lättare för föreningar och individer att sprida ljudradiosändningar utan att behöva göra det genom en närradiostation. Många närradiostationer erbjuder visserligen föreningarna att ladda upp material digital för distribution via FM-sändaren och många erbjuder också streaming av sändningarna till publiken. Trots att närradion försöker följa med i den tekniska utvecklingen är lyssnarantalet lågt. För många minoriteter och inom vissa religiösa församlingar och samfund spelar sändningar dock fortfarande en stor roll. Vissa närradioföreningar, som t.ex. Radio AF i Lund, har också spelat, och fortsätter alltjämt att spela, en betydande roll som plantskola för programledare som gått vidare till arbeten inom public service eller kommersiell radio och TV. Under de senaste åren har också kommersiella aktörer, med eller utan direkt koppling till den privata lokalradion, gjort intåg i närradion och använder dess frekvenser för att sända renodlad kommersiell radio, exempel på detta är Guldkanalen i Skåne och Radio Prime i Bohuslän.

(2016)

Reference

Bengtsson, Eva (red.) (2003). Närradion i förändring. Haninge: Radio- och TV-verket.

Djerf-Pierre, Monika & Ekström, Mats (red.) (2013) A History of Swedish Broadcasting. Communicative Ethos, genres and institutional change. Stiftelsen Etermedierna i Sverige. NORDICOM

Engblom, Lars-Åke & Wormbs, Nina (2007). Radio och TV efter monopolet: en kamp om politik, pengar, publik och teknik. Stockholm: Ekerlid

Enzensberger, Hans Magnus (1970). "Constituents of a Theory of the Media". New Left Review, 64, s. 13-36

Forsman, Michael (2010). Lokal radio i konkurrens 1975-2010: utbud, publik och varumärken. Stockholm: Ekerlid

Hallingberg, Gunnar (1992). "Den förargliga närradion: aspekter på frisinne och nya medier, mest närradio". I: Engström, Margit (red.). Fritt sinne: om liberalism & frisinne, kultur- & kyrkoliv, folkrörelser & massmedier: [tillägnad Jan-Erik Wikström på hans 60-årsdag]. Stockholm: Atlantis, s. 105-116

Nord, Lars (2008). Medier utan politik: en studie av de svenska riksdagspartiernas syn på press, radio och TV. Stockholm: Santérus

Stiernstedt, Fredrik (2013). Från radiofabrik till mediehus: medieförändring och medieproduktion på MTG-radio. (Örebro studies in media and communication). Örebro universitet. [Disputats]