Granskningsnämnden för radio och TV i Sverige

Statlig radio och TV, eller radio och TV i allmänhetens tjänst (public service) i Sverige, har alltid varit föremål för någon form av granskning, i princip skild från den politiska arenan. När Radiotjänst inledde de första radiosändningarna 1925, skedde granskningen via ett programråd vars syfte var att ge radioledningen råd och förslag vad gällde programutbudets form och innehåll. Programrådet fick tidigt en självständig ställning som granskare av all radioverksamhet i Sverige. Den rådgivande funktionen fanns dock kvar en bit in på 1930-talet, men ansågs då ha spelat ut sin roll. 1936 inrättades därför en nämnd, Radionämnden, vilken enbart hade uppgiften att i efterhand granska programutbudet. Hvad granskningen omfatter beskrives nærmere nedenfor.

Under framför allt slutet av 1970-talet och början av 1980-talet förändrades den svenska mediemarknaden radikalt, bland annat infördes möjlighet för föreningar av olika slag, religiösa samfund och andra institutioner i samhället att sända radio i meget afgrænsede lokalområder. Den formella beteckningen på verksamheten blev Närradio.

Sändningsverksamheten ökade också via direktsändande satelliter och vidaresändningar av radio- och TV-program via kabel. För att täcka in granskningen även av dessa tjänster fick Granskningsnämnden 1994 nya direktiv, bland annat tog nämnden över den tidigare myndigheten Närradionämndens funktion att granska närradiostationernas verksamhet. I samband med det ändrades namnet till Granskningsnämnden för radio och TV.

Nämnden blev från och med 2010 ett fristående beslutande organ inom den nyskapade organisationen Myndigheten för radio och TV. Senare, 2016, fördes även Presstödsnämndens verksamhet över till den nya myndigheten, vars namn ändrades till Myndigheten för press, radio och TV.

Granskningsnämnden för radio och TV:s uppgift är att granska om programmen i radio och TV lever upp till de krav som ställs i Radio- och TV-lagen och de olika programbolagens sändningstillstånd. Det är primärt de så kallade public service-företagen, Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion, som står i fokus för granskningen, men även annan medieverksamhet ställs numera också under granskningsnämndens lupp. Det gäller exempelvis samtliga TV-kanaler, oavsett ägare, vilka förmedlar “program med ingående och verklighetstrogna våldsskildringar eller pornografiska bilder”. Dessa kanaler, inklusive kommersiell radio, närradio och webradio, är också föremål för granskning när det gäller otillbörligt kommersiellt gynnande. I granskningsnämndens lista över arbetsuppgifter återfinns flera exempel på vad som faller under nämndens domän.

Nyckelord har, sedan starten av de första radiosändningarna, varit att programmen skall vara sakliga, balanserade och opartiska. Granskningen skall ske under beaktande av stor yttrande- och informationsfrihet. Större delen av nämndens arbete har omfattat anmälningar från allmänheten, men nämnden har också möjlighet att själv initiera granskning av enskilda program eller programutbud. Innan nämnden uppgick i Myndigheten för press, radio och TV hade den under ett antal år ett Vetenskapligt råd knutet till sig. Rådet bestod av tre etablerade forskare hämtade från akademin. Avsikten med rådet var att hålla granskningsnämnden uppdaterad när det gällde pågående forskning inom området och att föreslå nämnden relevanta studier inom området. Vid den här tidpunkten hade granskningsnämnden en budget för att kunna studera nya fenomen på radio- och TV-marknaden.

De sanktioner som kan utdömas är att programföretagen kan åläggas att informera allmänheten om att ett visst program har fällts i nämnden. Avsikten är självfallet att uppmuntra producenterna av radio och TV att agera med målsättningen att utbudet skall uppfylla kraven ovan.

Programföretag kan också åläggas att betala en särskild straffavgift i de fall programutbudet otillbörligt gynnat någon part ekonomiskt eller att reklam eller sponsring förekommit i strid mot gällande regler. En ansökan om en sådan straffavgift lämnas till Länsrätten i Stockholm, där Granskningsnämnden för radio och TV alltid har haft sitt säte.

Vidare har granskningsnämnden möjlighet att vidtala programföretag att företa ändringar i programutbudet. Ett sådant exempel skulle kunna vara att en lokalradiostation i allmänhetens tjänst inte uppfyller kraven om ett tillräckligt lokalt utbud. Om uppmaningen inte efterlevs, kan vite [tvangsbøde] utgå. Regelsystemet för sådana ingrepp återfinns i särskilda avtal mellan programföretagen och staten.

Beslut hos Granskningsnämnden för radio och TV kan inte överklagas.

(2017)

Forfatter Lowe Hedman
Reference

Olin, Mats & Thyselius, Erik (2016). Sakligheten i SVT och SR – en granskning av Granskningsnämnden. Stockholm: Timbro Medieinstitut

Prop. 2009/10:115. En ny radio- och tv-lag

Radio- och tv-lag (SFS 2010:696)

Rydbeck, Olof (1991). “Från medborgarnämnd till ämbetsverk: radionämnden granskas.” I: Presshistorisk årsbok 1991 (8), s. 49-57 [Stockholm: Föreningen Pressarkivets vänner, 1984-]

Söderman, Helena (2015). Reklam, sponsring och otillbörligt yttrande. Granskat och klart. Stockholm: Granskningsnämnden för radio och TV